onsdag 30 oktober 2019

Och så kom då beskedet ...

Vår projektledare läste igår upp resultatet han fått från kräftodlingslabbet. Det var inte Flodkräftor (Cancer Astacus) i odlingen som vi hade hoppats på. Det var en fruktad variant (Cancer DLBCL). Får man in den i bland odlingarna är det värre än att få Hussvamp i boningshuset. Hela lokalen, till och med hela huset måste saneras, snabbt. Annars, precis som med hussvampen, tar den över fullständigt och är lika förödande som en totalbrand.

Inkräktaren har fått rejält fäste, på en skala 3 av 4, och för att undvika katastrof måste vi totalsanera med kemikalier. Projektledaren föreslog att vi sätter igång redan på måndag. Rent intuitivt stod det klart för mig. Tveklöst - Vi kör!

"DLBCL är en aggressiv form av lymfom ("högmalignt" lymfom) och obehandlad är överlevnaden kort."

Tillhör Hussvamp eller Cancer Naturens ordning? Skulle Naturen som är så perfekt och logisk verkligen förstöra sig själv? Det känns orimligt - fast å andra sidan, Hussvampen har egentligen ingen aning om att huset är något som är viktigt att bevara för att den biologiska helheten skall fungera optimalt, eller hur? Det kanske är helt logiskt ändå?

Husen och Människorna som breder ut sig ... Städer, urbanisering och dränering av Moder Jords vitala resurser för Sapiens egen artegoistiska vinnings skull. Är människan rentav en invasiv art (Cancer Sapiens) - en mutation som löper amok? 

När jag var 16 år tillbringade jag en månad tillsammans med min kusin Rolf i Bergen. En genuin Bergensare, storfiskare med båt och allt. En 16 meter lång träbåt med fyrcylindrig Hesselmandiesel. Det var en riktig lyxyacht i mina ögon. Fast båten var egentligen hans fars, Ellys bror Olav Grevstad.

En sextonåring landkrabbas sjöperspektiv

Norsk natur
Vi gled sakta in mot stan. Det sägs att Bergen ligger inbäddad mellan sju höga fjäll. Det är en hisnande vacker syn från sjövägen. De mäktiga bergsmassiven som om de stigit upp ur haven. Inte underligt att staden fått namnet Bergen och att det är en av världens regnigaste platser. Jag försjönk i en skön kontemplation.

Jag betraktade hur staden bredde ut sig utmed stranden och klättrade upp efter bergsväggarna. Fløybanan sträckte sig lite extra långt upp, likt en mycelarm. Med lite fantasi kan man föreställa sig hur Stolzekleyvens mycelarm slingrar sig ännu högre, upp mot en av topparna - för där längst uppe på toppen står det en vindflöjel. 

Staden bredde ut sig som en grå massa som såg ut att sprida sig upp genom den så vackra naturen. Jag fick en känsla av att staden var en tärande parasit, ett slags grått mögel som spred sig. Jag fick lust att sträcka fram handen och skrapa rent bilden med tumnageln. Få fram det gröna istället. Det var något obehagligt. Det var som Naturen fått Cancer.

Rolf dog alldeles för ung. Han var tre fyra år äldre än mig, en jag såg väldigt mycket upp till när jag var barn. 

När jag arbetade i Tanzania (1969-71) fick jag ett brev från Morsan där hon berättade att Rolf hade gift sig  och de väntade barn men att Rolf just avlidit i gallopperande prostatacancer alldeles innan barnet föddes.

-----------------------------------






söndag 27 oktober 2019

Den vite mannens arrogans

Med stöd från den svarta boken våldför sig den vite mannen på Moder Jord och förtrycker kvinnan - mannen, satt att styra över skogens alla djur och havets alla fiskar. Kvinnan är skapt av hans revben och till hans behag och förnöjsamhet. Hon må icke yttra sig i församlingen.

Till skogens alla djur hör även de som inte är vita. På Tasmanien jagade den vite mannen Aboriginer som fritidsnöje till det inte fanns en enda kvar. På den Sydamerikanska kontinenten utplånandes fyra högt stående indiankulturer av conqistadorerna. De bar vapen i den ena handen och Den lilla Svarta i den andra.

I Nordamerika mejades de stolta prärieindianerna slutgiltigt ner, samtidigt som Alfred Nobel upptäckte dynamiten, effektivare krut och både Nobel och Rockefeller fann olja, samtidigt fast på varsitt håll. Därmed fullbordades våldtäkten på den vite mannens egen Moder Jord.

Förblindad i sin hybris såg inte den vite mannen att ursprungsbefolkningarna hade en mycket sundare  relation till Livet och Naturen än han själv. Han missade den lärdomen.

Under flera tusen år programmerades istället spädbarnen av skrämda föräldrar in i den svarta bokens tänkesätt. Till slut blev det den vite mannens kultur. Kvinnoförtrycket blev som den del av arvsmassan. Den vite mannen är förmer och han är den som har kontroll. Kvinnan är till för hans behag.

Min mor Elly blev med barn när hon själv var ett barn, bara 17 år gammal. Hur gammal Ragnar var framgår inte, men i bokföringen var han registrerad som "Agent Ragnar Møller Olsen". Ett barn blev till men det var inte lämpligt hos Ellys föräldrar - i Alfred Grevstads familj i Bergen. Varken Ragnar eller tidpunkten var lämpligt för Elly. Graviditeten hemlighölls, och födelsen skedde i en liten by Bjoa, 20 mil från Bergen.

Barnet kastades bildligt talat bort i bäcken. Det blev satt på barnhem flera år innan det kunde tas om hand av "Ivar Slettebakken och hans hustru" och få namnet Gunnar. (Så betydelselös är alltså kvinnan att hennes namn Ingeborg inte ens behöver skrivas i noteringarna!)

Barnets upplevelse i Gunnars många målningar

Min bror Gunnar
Sunniva Slettebakken, Gunnars barnbarn kontaktade mig för snart tre år sen via Facebook och berättade att jag har en bror i Norge. Det blev mycket prat via Skype och en helt ny värld öppnades plötsligt när vi for dit och besökte dem på Västlandet. På en gång fick vi en hel massa nya underbara släktingar och vänner i Bergen och i Sandane, både Brahma och jag. Sunnivas bror Christer och Gunnars dotter Helga och hennes Andrea och alla deras familjer. 

Ellys mörkaste hemlighet som hon tog med sig i graven började plötsligt rulla upp sig. 

Rent materielt och formellt gick det bra för Gunnar. Han fick växa upp i ett tryggt hem med goa föräldrar i Salhus i Bergen och blev advokat, juridiklärare och rådman i Gloppen kommun. Ett till synes perfekt liv men det var något som skavde.

Salhus var ett strategiskt brofäste vid infarten av sjövägen till Bergen. Det befäste tyskarna då de ockuperade Norge under hans barnaår. Han lekte formligen i tyskarnas militärbas och såg andra världskrigets maskineri i vitögat som barn. 

Tiden som foster i Ellys frustrerade kropp, den brutala separationen vid födelsen och flera år i ett kärlekslöst barnhem tog sig sedermera tydliga uttryck i hans konst. Han var en självlärd bildkonstnär och målade berättelser i sin ofta burleska och dråpliga motiv. Han var en berättare. Skrev långa anekdoter i Gloppens tidning och en del böcker. En entertainer på sitt vis men det fanns en mörk klangbotten i alla hans verk, även i de humoristiska. Ett axplock kan du se i det här Galleriet av målningar.

Gunnar kunde aldrig komma över att han blivit övergiven. Han sökte och det tog 40 år innan han fick reda på Elly i Sverige, sin mor. Svaret han fick i Ellys brev tolkade han som att hon inte ville ha kontakt. Men för Elly var det ett djupt sår som någorlunda hade läkt och nu skulle det rivas upp igen. (Se "Morsan - en metoo-historia") Det blev inget möte. 

Plötsligt hoppade han av sin karriär och stabila arbeten och började måla på heltid. Hans gick helt upp i sin konst och producerade hundratals tavlor, en del riktigt stora dukar. Stugan vid fjällets fot i Sandane fylldes av konst där han uttryckte allt han bar inom sig av mörka känslor och minnen. 

Gunnar blev med tiden en excentrisk, nyckfull och lite säregen konstnär som levde med sin andra fru Astrid och alla hennes katter. Du kan se dem båda i många av tavlornas motiv. Han själv finns ofta avbildad i myllret av människotyper i bildskildringarna även i krigsmotiven från barndomsåren i Salhus.

Både Astrid och Gunnar dog i stugan, nästan samtidigt, vid åkerfälten med gravhögarna från vikingatiden. Jag hann aldrig få träffa min bror men jag tror jag lärt mig lite om honom ändå när jag läst hans skrifter och tittat igenom många av hans berättande målerier.

Självporträtt - Gunnar målar sig själv

Lärdomen
När skall den vite mannen lära sig att det är kvinnan och Moder Jord som är bärare av Liv, som står i direkt kontakt med Källan, Livets källa. Det är henne och Livet vi skall hedra och respektera. Vi är ju alla samma Liv som lever i allt levande. Liv är Kärlek - allt det andra är kulisserna.

-----------------------------------






















torsdag 24 oktober 2019

It's the environment, stupid

Formas personligheten från vårt DNA eller från miljön?

Huvudrubriken är en parafras på Bill Clintons framgångsrika valslogan mot president George H.W Bush - It's the economy, stupid! 

Det är den omvälvande cellbiologen och forskaren Bruce Lipton som säger att miljön är mycket mer avgörande än generna. Han menar att Watson och Cricks upptäckt av DNA 1953 var ett sådant epokgörande framsteg att man har övervärderat DNA:s betydelse för vår personlighet och disposition för sjukdomar.
Vår personlighet - DNA eller miljöpåverkan?

Bruce Lipton kom fram till den minst lika viktiga upptäckten att cellernas beteenden inte är skrivet i ett program inne cellkärnan där DNA finns. Det är cellmembranet som "beslutar" hur proteinerna skall agera när de möter en signal från miljön. DNA innehåller bara ritningen på hur proteinet skall se ut när en ny cell bildas genom delning.

Han såg det genom att ta bort cellkärnorna från celler i en näringslösning. De lever vidare och beter sig precis som cellerna som har kvar sin cellkärna när han utsatte dem för förändringar i t ex näringen. Enda skillnaden var att de utan kärna inte kunde dela sig och föröka sig.

Det är en revolutionerande upptäckt!

Epigenetik
Våra personligheter sitter alltså inte inskrivna i våra gener utan skrivs in i det undermedvetna under vår uppväxt, speciellt under tiden i livmodern och fram till 6-års åldern.

Kanske inte cancer heller är en genetiskt sjukdum utan en metabolisk åkomma, dvs beroende på våra kostvanor. Naturligtvis har våra arvsanlag betydelse när det gäller att kunna motstå angrepp och naturligtvis har det betydelse om DNA förstörts av gifter eller stress.

Alternativmedicinen hävdar ju bestämt att cancer är en metabolisk sjukdom, lika bestämt som skolmedicinen hävdar att det är ett DNA-problem. Det förklarar alla dessa allvarliga cancerfall som helt "oförklarligt" botats med alternativa metoder. Den mest anmärkningsvärda är väl kanske Resan-metoden.

Stress - det innebär att våra tankar och känslor även är miljöpåverkan som celler känner av och reagerar på. Det innebär att känslomässiga trauman eller kontinuerlig stresspåverkan inte bara påverkar immunförsvaret utan även påverkar cellernas beteenden.

Cellmembranen fungerar som avancerade biologiska datorer som interagerar med miljön. Ett helt nytt synsätt. Det har lett fram till ett nytt begrepp - Epigenietik. Cellernas agerande kan till och med påverka generna! Inte bara mutationer gör det alltså. Epigenetic and Cancer

Det undermedvetna kör program
Hur länge har man inte diskuterat om människans personlighet beror på arv eller miljö? Någon formade den eleganta metaforen att personligheten formas som en trasmatta. Arvet är själva varpen och miljön är de färgglada inslagen. Arv och miljö är sammanvävda och går inte att särskilja.

Men vad ingår i varpen? Är det bara DNA som vi lärt oss?

Nu måste vi begrunda det senaste om hur hjärnan fungerar. Den största delen av hjärna hanterar färdigskrivna program som att kunna gå, springa, prata, och att inte lägga fingrarna på en het kokplatta, och alla våra kulturella koder, till exempel. När vi fyller 18 får vi programmera in bilkörningsprogrammet om vi vill ta körkort.

Dessa program kör på autopilot. Bilkörning går per automatik. Vi kan köra från Stockholm till Skåne utan att tänka på hur det går till. Allt funkar perfekt och blixtsnabbt, så länge inget oförutsett händer.

Men de djupaste och mest ingrodda programmen skrivs in i spädbarnsåldern och sitter lika hårt som om det vore medfödda egenskaper. De är alltså lätt att förstå att de kan upplevas som ärftliga egenskaper.

Det är fullkomligt naturligt och viktigt för överlevnaden att det funkar på det viset. Fostret och det nyfödda barnets hjärna har inte utvecklat något analytiskt tänkande än utan kopierar föräldrarnas och den närmaste omgivningens beteenden, helt okritiskt. - "Om jag gör som de gör så kommer jag överleva - för det gör ju de, eller hur?"

Tre syskon
Jag trodde länge att jag var enda barnet, ända till jag var över 50 år. Men morsan födde tre barn. Det första, min bror Gunnar födde hon som 17-åring och det barnet slets ifrån henne och sattes 2,5 år på ett kärlekslöst barnhem innan han placerades ut i ett fosterhem där det adopterades.

Storebror Gunnar Slettebakken - Självporträtt

Det andra födde hon tre år senare i ett torp på Åländska lansbygden, blev hemlös i Stockholm och min syster Maj rycktes ifrån henne av Barnavårdsnämnden när barnet var 1,5 år gammal och adopterades in i ett välbärgat överklasshem i Danderyd.

Jag själv föddes tre år senare och växte upp i en strävsam kärnfamilj som fick starta från absoluta 0-punkten och kravla sig upp ur misären, mot något som skulle kunna likna den den omätliga rikedom de båda själva växt upp i men blivit grymt utkastade ur. Båda ansågs vara misslyckade.

Hur kom de här olika präglingarna i spädbarnsåren påverka de tre livsödena? Gunnar Slettebakken, Maj (blev sen Kristina) och jag Björn, men fram till år 2000 kallades även jag Gunnar.
Vi har ju alla tre legat i samma livmoder, i Elly Magdalena Grevstad.

Sista barnet, överbeskyddat - fick inte gå förlorat även det.

-----------------------------------




lördag 19 oktober 2019

Konsten att välja

På måndag eller under nästa vecka får jag besked. Vilken sorts aggressiv lymfom jag har och hur det kemoterapeutiska programmet kommer se ut - för mig. Naturligtvis specialanpassas det efter vad min kropp anses kunna ta emot. Jag är ju i rätt bra fysisk trim men å andra sidan rätt gammal. Spännande att se hur det programmet kommer att se ut.

Skall jag sätta på mig ett halsband, ett hundkoppel och låta mig ledas in i programmet, ha fullständig tillit till systemet, fullständigt lita på att det är den enda vägen som har någon rimlig chans att ta mig igenom levande. Nu krävs det tillit och underkastelse minsann.

Eller skall jag ha tillit till att Livet löser det här på sitt vis, såvida inte Egots rädsla sätter käppar i hjulet.

Om jag har mer att tillföra gemenskapen så kommer jag ledas igenom den här processen och överleva oskadad. Har jag däremot inte mer att tillföra kommer den här kroppen tas ur leken och lämna plats för något nytt.

Skall jag verkligen gå in i Systemet - det system som jag hela mitt liv har bekämpat? Systemet som bekämpar Naturen, systemet som säger att artificiellt jordbruk är bättre än Naturens väg att producera livsmedel, systemet som säger att det urbana livet med ett globalt nätverka av sammanhängande megastäder där allt transporteras längs vägar som asfalterats på bästa matjorden, Systemet som kräver utfiskning av haven och skövling av regnskogarna.

Systemet som är stolt över att ha besegrat Naturen och tagit över kontrollen.

Som nyexaminerad gymnasieingenjör fick jag mitt första jobb i Systemet, mitt i själva epicentrum - på Stal Laval som tillverkade ångturbiner till kärnkraftsprogrammet. Det var då mitt under 60-talet. Efter några inledande uppgifter sa dom att jag var påläggskalv, gav mig löneförhöjning och uppgiften att konstruera några säkerhetsventiler till Oskarshamns kärnkraftverk. Ventiler som skulle stoppa ångflödet om det skulle bli ett lastfrånfall.

Jag fick väldigt lite instruktioner av Carsten Olesen, min projektledaren den gången:

"Ventilerna skall sitta i nio stycken, 1 meter grova ångrör mellan turbinen och fuktavskiljaren. De skall stänga på 0,9 sek, ångtrycket är 1 atm övertryck och temperaturen 190°C. Du har 1 år på dig."
Efter några veckor fick jag tilläggsuppgiften - Gör dubbla ventiler, dvs 18 stycken för säkerhets skull."

Så säker var alltså Kärnkraften!

Jag slutade efter jag hade utfört uppgiften. Ventilerna behövde aldrig lösa ut, det blev inga lastfrånfall. Kraftverket togs i drift, jobbade ett antal år och har nu tagit ur drift.

Oskarshamn 1 (O1) togs i kommersiell drift 1972 och stängdes permanent i juni 2017 - Wikipedia

Jag ville göra något annat. Blev lärare och som Fredskårist på landsbygen i Östafrika. Där undervisade jag maskinritning till unga grabbar som vuxit upp i lerhyddor med halmtak. De skulle undervisas för att komma in i Systemet och utveckla landet.

Mitt största bidrag var nog att jag lärde mig president Nyereres vision om ett socialistiskt Afrika byggt på afrikanska traditioner, ett självförsörjande bysystem baserat på lokal produktion och lokal konsumtion. 
Ujamaabyar eller "Kijiji cha Umoja" byggda på "Uhuru na Umoja" - Frihet och Gemenskap.

Jag gick ur Systemet när jag kom hem -71 och blev getfarmarare i Norrlands inland. Efter bara några år  startade vi en Sambruksförening för lokal produktion av livsmedel - getost från 120 mjölkande getter.

Skall jag nu, då jag är 77 år kapitulera och låta mig ledas in i systemet igen? 

I tisdags ändrade vi kosten radikalt till Ketogen kost för att svälta ut cancercellerna utan att själv svälta ihjäl. Min nuvarande Projektledare avrådde mig bestämt att göra det, att sluta med socker och kolhydrater. Kroppen kommer behöva all den energi den kan få för att klara den tuffa behandlingen som du har framför dig. Du får inte gå ner i vikt nu.

Jag vägde mig direkt på morgonen. Alla mornar sen i tisdags har jag konstant vägt 74,5 kg och 1 kg mer på kvällarna. Vikten har alltså inte börjat rasa än, fast å andra sidan - det har inte gått så många dagar. Inte heller har jag några sjukdomssymtom - än. Mer än knölsystemet i lymfsystemet. Det påminner om megastäderna i nätverket av kommunicerande fossilfordon.

Igår beställde jag en droppflaska med Cannabisolja. 250 droppar för 1333:- kr. 



Cannabis - en traditionell läkeört


Svenska läkare kan få licens på att skriva ut Cannabis-olja på recept om de ansöker om det. Jag skall fråga min nuvarande Projektledare om han vill hjälpa mig genom att förskriva Cannabis, bara som komplement sisådär. Kan väl inte skada i alla fall?

Kärnkraft - en otidsenlig döende teknik

-----------------------------------




torsdag 17 oktober 2019

Sapiens går som på heroin

Jag var jordbrukare i Ramsele i tjugofem år, långt uppe i västra Ångermanland. Det område som drabbades värst av det radioaktiva regnet från Tjernobyl. Ja, Gävletrakten fick också en rejäl kontamination av Cecium.

Tre av mina vänner i Ramsele dog under de senaste två åren av cancer. Själv befinner jag mig i något slags limbo i väntan på besked, tiden av ovisshet mellan alla prover inklusive PET och besked om behandling.

Historien om Kräftfarmen vara bara en metafor. Det kanske du anade...

Det går aldrig att förstå varför man får cancer. Det är så komplext och har så himla lång inkubationstid.

Igår tvärvände vi vår kosthållning, Brahma och jag. Nu är det strikt Ketogen kost som gäller. Inga kolhydrater eller socker längre - bara fett, protein och grönsaker. Jag hade sträckläst Sven Erik Nordins bok dagen innan.

Filosofin är enkel - svält ihjäl buset utan att svälta själv!

Levern gör ketoner av fett. Friska celler gör energi av ketonerna. Den proceduren klarar inte cancercellerna. Deras mitokondrier är skadade men dom är fenomenala på att fermentera socker och kolhydrater. Däremot går det tyngre för dem att fermentera fet näring, kroppens fett och muskler.

Därmed uppstår en tävling - vem överlever - cancern eller jag?

Skolmedicinen säger att det måste finnas tillräckligt med energi i blodet för att kunna klara av den tuffa behandlingen. Sluta inte med socker och kolhydrater!

Plötsligt sitter man i en valsituation och skall komma med ett beslut - inom en vecka sisådär.

Men tänk om det inte finns något "jag" som väljer. Tänk om det är Livet själv som tar sig den här vägen just nu. I nästa nu tar livet den väg det gör - för att det gör det. Precis som vattnet i bäcken inte väljer vilken sida om stenen det far. Men vårt virtuella "jag" tror sen att det var jag som valde.

Tänk om det är så enkelt?

I så fall är det bara att sätta sig ner och stänga av "jaget" och sen får Livet leva som det gör utan att jaget, rädslan lägger sig i.

Men tänk om cancerutvecklingen är snabbast, så snabb så att det inte funkar att svälta ihjäl buset? Tänk om jag ändå måste välja att gå in i kemoterapin?

Men ta det lugnt nu. Tillbaks ett steg. Det är ingen som väljer! Det är bara Egot som blir rädd! Egot saboterar Livet! Låt Livet får vara i fred så tar det den väg den behöver. Lägg dig int i!

Meditation under Yggrasill 
- Livets Träd - asken vid soldattorpet i Söråker

Människans hunger efter koncentrerad energi, olja och kärnkraft, har inga gränser. Koncentrerad energi skapar ju så många möjligheter till fantastiska upplevelser och utveckling. Men allt har sitt pris och det är vi beredda att betala. Precis som heroinisten var medveten om vad det var han gick in i när han tog första silen.

Vår moderna civilisation är en fantastisk upplevelse - men har ett fatalt pris.

Tjernobyl - mänskligt misstag eller en nödvändig lärdom?

Livets träd - symbolen för vårt Livsrum - mellan solen, atmosfären och matjorden

-----------------------------------





lördag 12 oktober 2019

Män och Patriarkatet

Vår moderna, postindustriella, urbana materiella konsumtionskultur är ett patriarkat till sin natur. Det är männen som har tagit makten över energin och resurserna. Det är männen som skrivit Bibeln, fört krig, koloniserat världen, utrotat urbefolkningarna och dominerat vetenskap och politik.

Kvinnornas frigörelse byggde på att de antar männens skapelseberättelse och världsbild. Annars fick de inte vara med.

I många länder omskärs flickebarn för att stympa deras sexliv.

I många länder har kvinnor inte rösträtt. Det är så fortfarande! Kvinnan skulle inte yttra sig i församlingen. Så står det skrivet.

Sara Danius blev Svenska Akademins ständige ordförande, ett tag - knappt 3 år. Hon hade modet att utmana gubbväldet och tystnadskulturen på akademin men utmanövrerades snabbt. Tyvärr kan hon inte fortsätta sitt arbete. Hon avled i cancer i går.

Så var det med den förnäma titeln.

I Sverige fick vi kvinnlig rösträtt så sent som 1919, två år efter kvinnornas Bröduppror. Morsan föddes däremellan - 1918. Men hon behövde inte svälta, i alla fall inte då. Elly växte upp i en burgen familj med åtta barn. Det var ingen brist på mat men hon svältföddes på kärlek.

Kvinnorna gör uppror mot patriarkatet 1917

När jag växte upp i Gubbängen hade mina föräldrar oftast inga pengar kvar i slutet på månaden. De köpte fina möbler och kläder på avbetalning så det blev inte så mycket kvar av farsans löning sen avbetalningarna var betalade.

Bara kamrater
Både Helge och Elly var sina familjers sorgebarn. De kom från fint folk men båda misslyckades och kastades ut i fattigdom, sen fick de kämpa för att bygga upp ett 'fint' hem och ett ståndsmässig anseende. Elly tilläts inte ta något arbete. Hon fick vara hemma och stryka farsans skjortor, packa hans väska på söndagen och så for han och jobbade en eller två veckor. På slutet kallades han inspektör.

Hon fick inte ha någon egen ekonomi utan tilldelades hushållspengar av farsan. I slutet av månaden fick hon ofta be honom att skicka några tior. Deras äktenskap var ett kamratäktenskap. Helge tog hand om Elly redan från första dagen men de fick aldrig några barn tillsammans. De hade aldrig sex, sa Elly en gång i sin berättelse. Kunde det verkligen vara sant?

Elly var trogen sin Per och Helge kunde få ståta med att han hade en vacker hustru och en riktig familj.

Helge blev aldrig upptagen i Rotary eller Odd Fellows men jag tilläts inte kalla mina föräldrar med 'Du'. Hur skall man som barn då kommunicera med sina föräldrar? - "Kan mamma skicka smöret?"
Det fick bli - "Morsan, skicka smöret!" Jag revolterade tidigt mot deras livsstil så gott jag kunde.

Kvinnoförtrycket och mörkerkulturen har varit monumentalt ända in i vår tid. Jag tillhör 40-talisterna, avlades i början av kriget då farsan låg inkallad i beredskapen. Per behövde ju aldrig göra militärtjänst och jag var deras väl planerade kärleksbarn. Det fick jag läsa 50 år senare i ett handskrivet brev som han skrev till sin bäste vän och kompanjon Mr G.

Men jag var inte enda barnet.

I februari för ett par år sen fick jag ett mess i Facebook. I avsändarens profil såg jag att det var en ung tjej, Sunniva Slettebakken från Bergen som sökte kontakt.


Jag känner att den här historien är alldeles för viktig för att tillåta döljas i historiens mörker.

Okunnighet eller cynism?
Kvinnoförtryck går hand i hand med patriarkatets exploatering av Moder Jord. Båda är ett uttryck för det manliga föråldrade tänkesätt som bottnar i okunnighet om att Vi är alla samma Liv.

En okunnighet eller kanske det är en förnekelse - precis som klimatförnekelsen.

Indianerna i Amazonas förstår hur man skall förhålla sig till regnskogen, till Naturen och Livet. Ursprungsbefolkningen som Bolsonaro och patriarkatet just nu håller på att utrota.
Nordamerikas indianer mejades ner på samma sätt i slutet av 1800-talet. En mångtusenårig kultur som levat i balans med Naturen.
Inuiterna visste, Auboriginerna visste, Jarawa-folket på Anandanam vet och Samerna visste.

Alla ursprungsbefolkningar har vetat att man inte våldför sig på Moder Jord. Man biter inte den hand som föder en och man hedrar kvinnan som föder fram Liv.

Vi 'civiliserade' våldtar vår Moder Jord och ringaktar och förnedrar Kvinnan. Det är precis samma cynism och vi är alla delaktiga. Vi har alla fått vårt tänkesätt genom vår kulturs spädbarnsprogrammering. Vi fås till att tro att vi är något förmer.

Vi programmeras att tro att vi är separata individer av olika kön, placerade i en av Gud skapad biologisk miljö där vi kan förse oss på alla andras arters bekostnad, 'förvalta vårt pund'. Men allt hänger samman. Allt är ett flöde av intelligent energi som utvecklar sig i ett alltmer tilltagande mönster av komplexitet och koherens.

Vi lever i en tid då ett nytt tänkesätt tar form och ett nytt förhållningssätt till Liv och Natur håller på att växa fram. Födelseprocessen startade med den nya fysiken för hundra år sen ....

-----------------------------------






















fredag 11 oktober 2019

Pilgrimspaddling med Nanook

- Skulle man inte kunna paddla istället för att vandra en Pilgrimsfärd? Det vore ju inte lika tråkigt! Det handlar ju om att komma till frid och i direktkontakt med sitt innersta, med Livet och Naturen.

Idén är inte min utan Elisabeths, en paddelkompis här i Friluftsfrämjandet. Utan annan koppling ringde hon mig för ett par dagar sen och ville prata om sin idé.

- Vem skall man annars ringa om inte dig Björn? Du paddlar ju ensam i havet, i kontemplation.

Så idag skall vi paddla runt en av öarna här i Sundsvallstrakten. Man kan ju inte diskutera sånt här i telefon. Meditation är inte diskuterbart - det måste upplevas. Vissa upplevelser går inte att kommunicera med språket och genom huvudet. Kommunikationen med Livet och Naturen sker ordlöst, intuitivt och går via hjärtat, känns det som.

Det skall bli molnigt, 6-7°C och 3 (5) m/s NV vind. Perfekt för en stillsam paddling - inga äventyr.

Jag väljer nog min Nanook, som betyder Isbjörn på inuitspråket. Den är så nära en inuitkajak man kan komma, ihopsydd efter mina kroppsmått - ett träskelett klätt med duk. Det är ingen båt, snarare ett plagg man tar på sig för att smidigt färdas på vattnet.

Kajaken - inte längre ett jaktredskap utan ett verktyg att komma ut ur tankekarusellen

Tänk om det är så enkelt att vi 'civiliserade' människor tänker alldeles på tok för mycket?

Homo sapiens har funnits sisådär 200 000 år. Under de sista 5000 åren - det är bara ett par procent! - har vi utvecklat vårt abstrakta tänkande, dvs kunnat ackumulera kunskap och energi för att utveckla alltmer komplexa civilisationer och nu är vi här - på randen att utplåna oss själva som art.

97% av vår tid som biologisk art har vi tillbringat som jägare/samlare. Det var inget paradis men vi formades in i det - rent evolutionärt. Vårt abstrakta tänkande har biologiskt utvecklats till att skaffa föda, skydd och kläder. Vi blev så framgångsrika att vår art lyckades överleva under de mest extrema förhållanden, i Arktis såväl som i öknen. 

Men då vi blev bofasta och lärde oss att hantera och samla energi utanför vår kropp, inte bara i våra muskler och fett som hos alla andra djurarter, skedde en dramatisk förändring. När vi inte bara kunde hantera ved och eld utan även kol, olja, kärnkraft och pengar (=virituell energi) så blev vi en problematisk art. Vi blev plötsligt en invasiv art.

Det är inte bara Mellanskarven, Lupiner och Parkslide som är invasiva arter vilka hotar stjälpa balansen. Människan är den allvarligaste invasiva arten - fast det ser vi inte. Vi står ju över allt annat. Vi är ju Guds avbild!

Tänk om vi tänker fel där?

Tänk om vi går mot samma öde som Fjällämlarna när de har blivit för många. De blir aggressiva, börjar slåss och rusar till slut mot havet och dränker sig i ett kollektivt självmord. Naturens visdom.

Tänk om vi istället behöver Pilgrimspaddla eller göra på något annat meditativt sätt för att komma i kontakt med oss själva igen? Med Livet, Naturen och Kärleken. 

Meditation - No Mind 
Never mind, anyway .... kolla istället Inuitklassikern -  Nanook of the North

-----------------------------------




torsdag 10 oktober 2019

Morsan - en Metoo-historia

Några veckor innan morsan dog sa hon till Brahma och mig:
- Åk hem till mig och hämta mina fina bröllopskläder. Jag har gjort iordning en påse därhemma. Ta hit den och göm den där i garderoben så inte sjuksystrarna får syn på den för då kommer de tro att jag är knäpp. När jag sen har dött skall jag ha de kläderna på mig för då skall jag möta Per. Det har han lovat. Glöm inte guldskorna.

Per var hennes stora kärlek genom hela livet men hon fick aldrig leva med honom, på riktigt. Bara få vara älskarinna och föda två av hans barn. Men Per och Elly älskade varandra innerlig, berättade hon på gamla dar. För henne var det i alla fall så.

Hon, min mor Elly var kärlek, helt igenom men blev ringaktad och förkastad redan från början i sitt liv. Hon fick aldrig blomma ut.

Hon föddes som sista barnet, oönskat och med en kärlekslös uppväxt i en rik familj.

När hon var 17 blev hon gravid och barnet placerades genast på ett barnhem. Tystnadskulturen var sträng i Bergens överklass i början av 1900-talet. Den här hemligheten rullades upp först för ett par år sen - genom Facebook!

För att komma ifrån den olämpliga fadern till barnet skickades Elly till Prinsessornas Hushållsskola i Stockholm. På tåget träffade hon Per, en gentleman från Åland och under första terminen i skolan blev hon gravid igen, avstäng både från familjen Grevstad, skolan och hyresrummet. Hemlös och pank drev hon runt i Stockholm 1939, kriget bröt ut och efter 1,5 år tog Barnavårdsnämnden dottern.


Vid 20 års ålder hade två barn brutalt slitits ur hennes händer av auktoriteterna.

Jag är hennes tredje barn fast jag fick aldrig träffa Per, vad jag vet. Jag växte upp som 'enda barnet' i en söderförort i Stockholm med morsan. Helge var min farsa men inte min biologiska far. Han jobbade som resande runt om i Sverige, var sällan hemma och brydde sig inte så mycket. 

Hela den här historien har jag fått veta på gamla dar, bit för bit sedan min syster Kristin tog kontakt med Elly och mig först efter att hennes fosterföräldrar båda hade dött, någon gång på 80-talet. Elly brukade därefter berätta sina livs hemligheter för mig när jag hälsade på. Då dukade hon upp med vit duk och brutna servetter. På bordet hade hon också fotografiet av Per som Kristina och jag förstorat upp och ramat in.

Min mor Elly var egentligen inte sjuk när hon hamnade på sjukhus. Hon dog frisk på något sätt men hon hade slutat att äta. Ledsnat på att leva ensam och inte bli tagen på allvar, varken när hon handlade eller sökte in på Universitet i Linköping. Hon var språkbegåvad och inte särskilt åldersdement fast hon då var över 80 år, ville bara fräscha upp sin skolfranska. 

Efter Elly dött hittade jag ett tidningsurklipp i botten på lådan i nattygsbordet. En annons i Bergens Tiderne från 1937 som presenterade Prinsessornas Hushållsskola i Stockholm.

Det finns många grymma inslag i den här väven som inte får plats här, just nu. Sådana här historier får inte tystas ner. De skall fram i ljuset annars befästes ju förtrycket och görs till norm. 

Vår materiella kultur innehåller ett fruktansvärt förtryck och nedvärdering av kvinnan, den som förmedlar det som verkligen betyder något - Liv och Kärlek. 

Den berättelsen ser vi även återspeglad i civilisationens övergrepp på Moder Jord. Det är två fenomen som går hand i hand och båda anses vara OK. 

Ofta har jag funderat på hur barn präglas under de nio månaderna i sin mammas mage och sen under de tidiga barnaåren. Hur vår kvinnosyn och vår relation till Moder Jord skrivs in i våra undermedvetna program. 

Vi blir helt marinerade i den här kulturen och det finns en religiös klangbotten. Männen skrev Bibeln - Gud skapade mannen till sin avbild att styra över jordens alla djur och havens alla fiskar. Kvinnan gjordes i efterhand - för att behaga och vara till mannens förnöjelse.

Är det så underligt att det ser ut som det gör?

Är det inte fullt naturligt att Gretas revolt domineras av unga tjejer vilka ännu inte fastnat?

-----------------------------------

















tisdag 8 oktober 2019

Ett nytt projekt är igång

Jag har startat ett nytt projekt igen, att dra upp och odla kräftor. På gamla dar! Det skulle kunna bli en hel kräftfarm till slut!

Jag har lyckats få igång en odling som förökar sig och växer till riktigt snabbt. Ett helt stim av livskraftiga kräftyngel. Idag har jag skickat ett gäng till lab för att analysera vilken art det är jag har fått fram. Riktigt spännande! 

Om ett par veckor får vi veta resultatet. Brahma stöttar mig till hundra procent i det här projektet, trots att jag startade det utan att fråga vad hon skulle tycka.

Vi har genomfört riktigt stora projekt tillsammans förr. Det första var väl när vi bildade Ramsele Getgård Sambruksförening 1975, ett tvåfamiljsjordbruk med 120 mjölkande getter. Vi producerade getost och tog fram ostsorten Vit Caprin.

Fast på den tiden var Brahma gift med Alf Olert och hette Ingrid. Jag var då gift med Maria och vi var redan getfarmare med 40 getter sedan 1971. 

Riktiga Gröna Vågare hela gänget, med andra ord! Men allt det där är en annan berättelse.

Nästa projekt vi drog igång, Björn och Brahma, var Yogastudion i Sundsvall 2001. Ja, det fanns ju inget sånt här då, varken i Sundsvall eller Härnösand. Därför blev det “The Studio”! 

Vi hade som sagt bytt ut våra namn och slagit oss ihop vid millenieskiftet. I många kulturer byter man ut sitt namn när något stort händer i livet. Det var verkligen något väldigt stort som hände när vi möttes igen - Kärlek med stort K.

Kräftprojektet tänker jag inte berätta så mycket om - än. Det är ju så med utvecklingsprojekt, man vill inte avslöja detaljerna förrän det är i hamn. Inte för att det gör så mycket om någon skulle "sno" själva grejen, men ändå. Rent principiellt alltså ...

Nej, jag tänkte återgå till hur det var när jag öppnade den här bloggen på juldagen 2015. Skriva ner de tankar som kommer till mig i den tidiga morgonstunden då jag fyrar igång braskaminen och försjunker in i eldens magi. Så som mänskligheten i årtusenden samlats runt elden i kontemplation. Det är något djupt mänskligt i det. 

Välkommen att sitta i ringen runt elden ...

-----------------------------------