Med stöd från den svarta boken våldför sig den vite mannen på Moder Jord och förtrycker kvinnan - mannen, satt att styra över skogens alla djur och havets alla fiskar. Kvinnan är skapt av hans revben och till hans behag och förnöjsamhet. Hon må icke yttra sig i församlingen.
Till skogens alla djur hör även de som inte är vita. På Tasmanien jagade den vite mannen Aboriginer som fritidsnöje till det inte fanns en enda kvar. På den Sydamerikanska kontinenten utplånandes fyra högt stående indiankulturer av conqistadorerna. De bar vapen i den ena handen och Den lilla Svarta i den andra.
I Nordamerika mejades de stolta prärieindianerna slutgiltigt ner, samtidigt som Alfred Nobel upptäckte dynamiten, effektivare krut och både Nobel och Rockefeller fann olja, samtidigt fast på varsitt håll. Därmed fullbordades våldtäkten på den vite mannens egen Moder Jord.
Förblindad i sin hybris såg inte den vite mannen att ursprungsbefolkningarna hade en mycket sundare relation till Livet och Naturen än han själv. Han missade den lärdomen.
Under flera tusen år programmerades istället spädbarnen av skrämda föräldrar in i den svarta bokens tänkesätt. Till slut blev det den vite mannens kultur. Kvinnoförtrycket blev som den del av arvsmassan. Den vite mannen är förmer och han är den som har kontroll. Kvinnan är till för hans behag.
Min mor Elly blev med barn när hon själv var ett barn, bara 17 år gammal. Hur gammal Ragnar var framgår inte, men i bokföringen var han registrerad som "Agent Ragnar Møller Olsen". Ett barn blev till men det var inte lämpligt hos Ellys föräldrar - i Alfred Grevstads familj i Bergen. Varken Ragnar eller tidpunkten var lämpligt för Elly. Graviditeten hemlighölls, och födelsen skedde i en liten by Bjoa, 20 mil från Bergen.
Barnet kastades bildligt talat bort i bäcken. Det blev satt på barnhem flera år innan det kunde tas om hand av "Ivar Slettebakken och hans hustru" och få namnet Gunnar. (Så betydelselös är alltså kvinnan att hennes namn Ingeborg inte ens behöver skrivas i noteringarna!)
Till skogens alla djur hör även de som inte är vita. På Tasmanien jagade den vite mannen Aboriginer som fritidsnöje till det inte fanns en enda kvar. På den Sydamerikanska kontinenten utplånandes fyra högt stående indiankulturer av conqistadorerna. De bar vapen i den ena handen och Den lilla Svarta i den andra.
I Nordamerika mejades de stolta prärieindianerna slutgiltigt ner, samtidigt som Alfred Nobel upptäckte dynamiten, effektivare krut och både Nobel och Rockefeller fann olja, samtidigt fast på varsitt håll. Därmed fullbordades våldtäkten på den vite mannens egen Moder Jord.
Förblindad i sin hybris såg inte den vite mannen att ursprungsbefolkningarna hade en mycket sundare relation till Livet och Naturen än han själv. Han missade den lärdomen.
Under flera tusen år programmerades istället spädbarnen av skrämda föräldrar in i den svarta bokens tänkesätt. Till slut blev det den vite mannens kultur. Kvinnoförtrycket blev som den del av arvsmassan. Den vite mannen är förmer och han är den som har kontroll. Kvinnan är till för hans behag.
Min mor Elly blev med barn när hon själv var ett barn, bara 17 år gammal. Hur gammal Ragnar var framgår inte, men i bokföringen var han registrerad som "Agent Ragnar Møller Olsen". Ett barn blev till men det var inte lämpligt hos Ellys föräldrar - i Alfred Grevstads familj i Bergen. Varken Ragnar eller tidpunkten var lämpligt för Elly. Graviditeten hemlighölls, och födelsen skedde i en liten by Bjoa, 20 mil från Bergen.
Barnet kastades bildligt talat bort i bäcken. Det blev satt på barnhem flera år innan det kunde tas om hand av "Ivar Slettebakken och hans hustru" och få namnet Gunnar. (Så betydelselös är alltså kvinnan att hennes namn Ingeborg inte ens behöver skrivas i noteringarna!)
Barnets upplevelse i Gunnars många målningar
Min bror Gunnar
Sunniva Slettebakken, Gunnars barnbarn kontaktade mig för snart tre år sen via Facebook och berättade att jag har en bror i Norge. Det blev mycket prat via Skype och en helt ny värld öppnades plötsligt när vi for dit och besökte dem på Västlandet. På en gång fick vi en hel massa nya underbara släktingar och vänner i Bergen och i Sandane, både Brahma och jag. Sunnivas bror Christer och Gunnars dotter Helga och hennes Andrea och alla deras familjer.
Ellys mörkaste hemlighet som hon tog med sig i graven började plötsligt rulla upp sig.
Rent materielt och formellt gick det bra för Gunnar. Han fick växa upp i ett tryggt hem med goa föräldrar i Salhus i Bergen och blev advokat, juridiklärare och rådman i Gloppen kommun. Ett till synes perfekt liv men det var något som skavde.
Salhus var ett strategiskt brofäste vid infarten av sjövägen till Bergen. Det befäste tyskarna då de ockuperade Norge under hans barnaår. Han lekte formligen i tyskarnas militärbas och såg andra världskrigets maskineri i vitögat som barn.
Tiden som foster i Ellys frustrerade kropp, den brutala separationen vid födelsen och flera år i ett kärlekslöst barnhem tog sig sedermera tydliga uttryck i hans konst. Han var en självlärd bildkonstnär och målade berättelser i sin ofta burleska och dråpliga motiv. Han var en berättare. Skrev långa anekdoter i Gloppens tidning och en del böcker. En entertainer på sitt vis men det fanns en mörk klangbotten i alla hans verk, även i de humoristiska. Ett axplock kan du se i det här Galleriet av målningar.
Gunnar kunde aldrig komma över att han blivit övergiven. Han sökte och det tog 40 år innan han fick reda på Elly i Sverige, sin mor. Svaret han fick i Ellys brev tolkade han som att hon inte ville ha kontakt. Men för Elly var det ett djupt sår som någorlunda hade läkt och nu skulle det rivas upp igen. (Se "Morsan - en metoo-historia") Det blev inget möte.
Plötsligt hoppade han av sin karriär och stabila arbeten och började måla på heltid. Hans gick helt upp i sin konst och producerade hundratals tavlor, en del riktigt stora dukar. Stugan vid fjällets fot i Sandane fylldes av konst där han uttryckte allt han bar inom sig av mörka känslor och minnen.
Gunnar blev med tiden en excentrisk, nyckfull och lite säregen konstnär som levde med sin andra fru Astrid och alla hennes katter. Du kan se dem båda i många av tavlornas motiv. Han själv finns ofta avbildad i myllret av människotyper i bildskildringarna även i krigsmotiven från barndomsåren i Salhus.
Både Astrid och Gunnar dog i stugan, nästan samtidigt, vid åkerfälten med gravhögarna från vikingatiden. Jag hann aldrig få träffa min bror men jag tror jag lärt mig lite om honom ändå när jag läst hans skrifter och tittat igenom många av hans berättande målerier.
Självporträtt - Gunnar målar sig själv
Lärdomen
När skall den vite mannen lära sig att det är kvinnan och Moder Jord som är bärare av Liv, som står i direkt kontakt med Källan, Livets källa. Det är henne och Livet vi skall hedra och respektera. Vi är ju alla samma Liv som lever i allt levande. Liv är Kärlek - allt det andra är kulisserna.
-----------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar