Cancer har vissa likheter med husröta. Man ruttnar inifrån.
Den 7 maj var jag kallad till första efterkontrollen, två månader efter sista cytostatbehandlingen var avklarad. Jag föreslog att vi kunde mötas i en videokonferens för jag kände mig helt frisk. I dessa coronatider kunde det väl räcka att projektledaren (överläkaren på Hematologen) fick blodproverna? Så blev det också.
Vi möttes via datorskärmarna och det räckte med att jag berättade att jag inte känt en tillstymmelse till några knutar i ljumskarna, armhålor eller runt halsen. Han svarade med att alla blodvärderna och de röda och vita blodplättarna var som på en frisk människa i min ålder. Vilken underbar bekräftelse! Jag har ju känt mig helt frisk om än i lite dålig kondition. Men bättre allteftersom tiden går.
Därmed betraktar jag cancerkapitlet som avslutat så det blir inga fler Cancerrapporter ...
Under april - maj har jag börjat riva upp golvet i garderoben i sommarhuset på Johannesnäs, uppe i den Jämtländska vildmarken. Det hände sig nämligen under förra sommaren att stolsbenet sjönk rätt igenom linoleummattan när jag satte mig ner på den. Jag ville sitta bekvämt för att installera utrustningen till solelpanelen som skulle förse kylskåpet med strömmen.
Det är ett dåligt omen när stolsbenet sjunker genom golvet! Då kändes det lite motigt att ställas inför en ny uppgift innan man är helt klar med den första. Men nu i år blev det som en lämplig syssla att ta sig an, nu när jag ändå måste fortsätta att vara i karantän. Karantän har jag ju tränat på sen i oktober.
Först rivningen och kapning av de fyra bärande bjälkarna i nordvästra hörnet av huset. Bjälkarna hade jag före kapningen stöttat upp med stumpar av kreosotimpregnerade gamla telefonstolpar som fick stå på cementplattor. Det jobbet var tungt.
Först fick jag åla in under krypgrunden med Tigersågen och sen kapa det grova bjälkarna så långt bort att det fanns friskt virke. (Det hade säkert varit behagligare att kapa dem där de var ruttna). El till sågen och belysningen producerades av ett litet puttrande reservelverk som svärfar lämnat efter sig från 80-talet.
Att skarva in de nya tryckimpregnerade bjälkarna innebar samma arbetsställning som att byta avgassystem från en liggbräda under bilen. Vrångt och trångt med långborren och långbulten! Snacka om att ligga i underläge!
Att lägga själva golvet var som en jubelsång i jämförelse. Det fick bli råsponten. Den är billig och då behöver man inte ens tänka på var man lägger skarvarna. Bräderna är ju ändspontade också! Där var man i överläge igen.
Orsaken till förödelsen var att ventilationerna i husgrunden var tilltäppta. Inte nog med det - formvirket sen gjutningen av grunden (för ca 100 år sen) var inte borttagna ur ventilationshålen så öppningarna blev för trånga.
Det gick ju vägen och blev riktigt bra till slut. Jag berättar det här för jag känner så stor glädje och tacksamhet över att jag är frisk igen och kan jobba någorlunda som förr. Att jag bara har lust att ge mig på ett sånt här jobb är ett hälsotecken. Cancern tog ett halvår, inte fem sex år - och jag är helt återställd! Sjukvården är fantastisk - sen får andra säga vad dom vill.
Sådana här jobb har ju varit en stor del av mitt aktiva liv som jordbrukare. Att klara av att lösa allehanda problem som uppstår i byggnader och maskiner. Oftast är man då utlämnad att göra det på egen hand för man bor avsides. Det är dessutom en del av de magra ekonomiska villkor vi småbönder levt under. Men samtidigt ger det livet en djup mening och tillfredställelse att klara sig med sina egna händer.
Nu skall jag nog ställa i ordning båten och näten ifall isoleringen blir långvarig. Det finns ju gott om fisk i sjön. Så får jag gräva mig ett pärland och se över jordkällaren. Kanske blir det get också, för mjölken skull, å hönscha', å kanske en gris som kan äta skulorna.
Undrar om jag inte måste skaffa en häst också ...
Den 7 maj var jag kallad till första efterkontrollen, två månader efter sista cytostatbehandlingen var avklarad. Jag föreslog att vi kunde mötas i en videokonferens för jag kände mig helt frisk. I dessa coronatider kunde det väl räcka att projektledaren (överläkaren på Hematologen) fick blodproverna? Så blev det också.
Vi möttes via datorskärmarna och det räckte med att jag berättade att jag inte känt en tillstymmelse till några knutar i ljumskarna, armhålor eller runt halsen. Han svarade med att alla blodvärderna och de röda och vita blodplättarna var som på en frisk människa i min ålder. Vilken underbar bekräftelse! Jag har ju känt mig helt frisk om än i lite dålig kondition. Men bättre allteftersom tiden går.
Därmed betraktar jag cancerkapitlet som avslutat så det blir inga fler Cancerrapporter ...
Under april - maj har jag börjat riva upp golvet i garderoben i sommarhuset på Johannesnäs, uppe i den Jämtländska vildmarken. Det hände sig nämligen under förra sommaren att stolsbenet sjönk rätt igenom linoleummattan när jag satte mig ner på den. Jag ville sitta bekvämt för att installera utrustningen till solelpanelen som skulle förse kylskåpet med strömmen.
Det är ett dåligt omen när stolsbenet sjunker genom golvet! Då kändes det lite motigt att ställas inför en ny uppgift innan man är helt klar med den första. Men nu i år blev det som en lämplig syssla att ta sig an, nu när jag ändå måste fortsätta att vara i karantän. Karantän har jag ju tränat på sen i oktober.
Allt därunder var genomruttet ...
Stötta upp, kapa och skarva ....
Ålning, borrning och bulta ihop ...
Att skarva in de nya tryckimpregnerade bjälkarna innebar samma arbetsställning som att byta avgassystem från en liggbräda under bilen. Vrångt och trångt med långborren och långbulten! Snacka om att ligga i underläge!
Ny'golvet på plats ...
Grunden hade ventiler men gjutformarna satt kvar.
Allt var dessutom igenpluggat
Det gick ju vägen och blev riktigt bra till slut. Jag berättar det här för jag känner så stor glädje och tacksamhet över att jag är frisk igen och kan jobba någorlunda som förr. Att jag bara har lust att ge mig på ett sånt här jobb är ett hälsotecken. Cancern tog ett halvår, inte fem sex år - och jag är helt återställd! Sjukvården är fantastisk - sen får andra säga vad dom vill.
Sådana här jobb har ju varit en stor del av mitt aktiva liv som jordbrukare. Att klara av att lösa allehanda problem som uppstår i byggnader och maskiner. Oftast är man då utlämnad att göra det på egen hand för man bor avsides. Det är dessutom en del av de magra ekonomiska villkor vi småbönder levt under. Men samtidigt ger det livet en djup mening och tillfredställelse att klara sig med sina egna händer.
Nu skall jag nog ställa i ordning båten och näten ifall isoleringen blir långvarig. Det finns ju gott om fisk i sjön. Så får jag gräva mig ett pärland och se över jordkällaren. Kanske blir det get också, för mjölken skull, å hönscha', å kanske en gris som kan äta skulorna.
Undrar om jag inte måste skaffa en häst också ...
-----------------------------------
