Och så kom då beskedet ...

Vår projektledare läste igår upp resultatet han fått från kräftodlingslabbet. Det var inte Flodkräftor (Cancer Astacus) i odlingen som vi hade hoppats på. Det var en fruktad variant (Cancer DLBCL). Får man in den i bland odlingarna är det värre än att få Hussvamp i boningshuset. Hela lokalen, till och med hela huset måste saneras, snabbt. Annars, precis som med hussvampen, tar den över fullständigt och är lika förödande som en totalbrand.

Inkräktaren har fått rejält fäste, på en skala 3 av 4, och för att undvika katastrof måste vi totalsanera med kemikalier. Projektledaren föreslog att vi sätter igång redan på måndag. Rent intuitivt stod det klart för mig. Tveklöst - Vi kör!

"DLBCL är en aggressiv form av lymfom ("högmalignt" lymfom) och obehandlad är överlevnaden kort."

Tillhör Hussvamp eller Cancer Naturens ordning? Skulle Naturen som är så perfekt och logisk verkligen förstöra sig själv? Det känns orimligt - fast å andra sidan, Hussvampen har egentligen ingen aning om att huset är något som är viktigt att bevara för att den biologiska helheten skall fungera optimalt, eller hur? Det kanske är helt logiskt ändå?

Husen och Människorna som breder ut sig ... Städer, urbanisering och dränering av Moder Jords vitala resurser för Sapiens egen artegoistiska vinnings skull. Är människan rentav en invasiv art (Cancer Sapiens) - en mutation som löper amok? 

När jag var 16 år tillbringade jag en månad tillsammans med min kusin Rolf i Bergen. En genuin Bergensare, storfiskare med båt och allt. En 16 meter lång träbåt med fyrcylindrig Hesselmandiesel. Det var en riktig lyxyacht i mina ögon. Fast båten var egentligen hans fars, Ellys bror Olav Grevstad.

En sextonåring landkrabbas sjöperspektiv

Norsk natur

Vi gled sakta in mot stan. Det sägs att Bergen ligger inbäddad mellan sju höga fjäll. Det är en hisnande vacker syn från sjövägen. De mäktiga bergsmassiven som om de stigit upp ur haven. Inte underligt att staden fått namnet Bergen och att det är en av världens regnigaste platser. Jag försjönk i en skön kontemplation.

Jag betraktade hur staden bredde ut sig utmed stranden och klättrade upp efter bergsväggarna. Fløybanan sträckte sig lite extra långt upp, likt en mycelarm. Med lite fantasi kan man föreställa sig hur Stolzekleyvens mycelarm slingrar sig ännu högre, upp mot en av topparna - för där längst uppe på toppen står det en vindflöjel. 

Staden bredde ut sig som en grå massa som såg ut att sprida sig upp genom den så vackra naturen. Jag fick en känsla av att staden var en tärande parasit, ett slags grått mögel som spred sig. Jag fick lust att sträcka fram handen och skrapa rent bilden med tumnageln. Få fram det gröna istället. Det var något obehagligt. Det var som Naturen fått Cancer.

Rolf dog alldeles för ung. Han var tre fyra år äldre än mig, en jag såg väldigt mycket upp till när jag var barn. 

När jag arbetade i Tanzania (1969-71) fick jag ett brev från Morsan där hon berättade att Rolf hade gift sig  och de väntade barn men att Rolf just avlidit i gallopperande prostatacancer alldeles innan barnet föddes.

-----------------------------------

Klickbar Tankekarta över alla inlägg