söndag 15 november 2015

Grundbulten

När jag låg i mammas mage var jag ett med hennes kropp, till och med sen när jag låg ovanpå hennes mage. Navelstängen var inte avklippt än och vi tittade varandra djupt in i ögonen.

Det där har vi alla varit med om, både du och jag, Putin, Barack Obama, Hitler, Jesus och alla andra, onda som goda.

Vad tror du hade hänt om den där intensiva samhörighetskänslan aldrig hade upphört? Ingen av oss kommer ihåg hur det kändes men många mödrar har berättat om hur det var att titta in i det nyfödda barnets ögon. Det vara som att titta in i evigheten, in i själva Livet. Det var bara kärlek.

Även efter att navelsträngen har klippts av finns känslan av samhörighet och av att vara ett med barnet. Ett helt år sitter känslan kvar hos barnet och psykologerna säger att det tar sin tid innan Jag-känslan uppstår i barnet.

Ungefär vid 9-årsåldern är egot fullt utvecklat och separationen från mamman blir sen allt starkare med åren. Vi glömmer, men det finns en oro och en längtan tillbaka till känslan av ovillkorlig kärlek som vi hade då. Vi famlar efter något som vi inte riktigt greppar eller förstår.

Ibland kan vi ha glimtar. När vi kelar med kattungar, upplever utsikten från en bergstopp eller hör någon riktigt fin livekonsert. Det finns många tillfällen men dom är ofta korta och sen kommer allvaret igen.

Men hur skulle det sett ut om vi aldrig förlorade känslan av att vara Livet istället för Jaget? Hur skulle det se ut ut om alla kände att de hörde samman i samma Liv och som levde i allt som är i naturen och universum?

Då skulle det inte finnas ord som jag, mig eller mitt. Då skulle det inte finnas begrepp som vi och dom. Det skulle inte finnas goda och onda människor, ingen egoism, girighet eller någon annan av dödssynderna.

Det skulle över huvud taget inte finnas behov för några religioner, inga häxbränningar, ingen judeförföljelse genom hela medeltiden, ingen Förintelse, ingen Palestina-Israelkonflikt, ingen slavhandel, kolonialism, indianutrotning eller utplånande av alla andra ursprungskulturer. Ingen  terrorism, al-Qaida, drönare eller IS.

Människan skulle inte heller ha drabbats av hybris och inbillat sig att hon är en kopia av Skaparen himself, med rätt att fiska ut haven, hugga ner regnskogarna eller fördärva klimatet och utrota djur för sitt höga nöjes skull.

Men nu är det ju som det är och det kan man ju fundera över. Livet och naturen och hela Universum är ju så finurligt och elegant att man hisnar när vi ser hur väl allt fungerar och samspelar.

Och så har vi Människan, en fullkomligt dysfunktionell skapelse som beter sig som en cancercell som förser sig själv på hela organismens bekostnad.

Kanske det ändå är OK att det är som det har blivit. Som ett dataspel för att verkligen få uppleva hur det känns med konflikter och girighet, inferno och umbärande, när vi får spela ut det för fullt. Det kanske är en virtuell verklighet vi lever i.

Eller också är det en utvecklingsfas människan går igenom. Till slut har det gått så långt att vi vaknar upp och minns igen ... Det var bara en dröm alltihop. Vi kan slappna av.

Det är inte som vi tror ...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar