Ingen vet hur kräftan kommer in i din kropp. När du upptäcker det är det för sent. Han äter upp dig inifrån och du tvinar bort under fruktansvärd smärta. Man pratar helst inte om kräftan, eller döden.
Men så är det inte nu för tiden. Ett cancerbesked behöver inte vara detsamma som en dödsdom längre. På bara några år har det skett enorma framsteg i cancerbehandlingen, i alla fall här i Sverige. Alltfler överlever.
Livets träd - Yggdrasil
I fredags blev jag kallad till Projektledaren, överläkaren på Hematologen i Sundsvall. Vi skulle få besked om resultatet efter den sista helkroppsröntgen med radioaktiva isotoper som jag utsattes för i Umeå i måndags. Spännande besked. Min övertygelse var att nu kommer vi få ett kvitto på att hela behandlingen är klar. - Du är frisk, kommer han säga. Så kändes det i alla fall.
Så blev det också. Det finns inga tecken på någon som helst canceraktivitet i kroppen men jag skall komma på regelbundna kontroller två år framöver. Det är väl som efter en skogsbrand - man måste hålla koll en tid efteråt så det inte blossar upp igen. Det känns helt OK.
Härligt! Vi for jublande hemåt och bytte om till mörka kläder. Det var även en begravning på dagsschemat. En jämnårig i släktklanen hade just dött. Det var som en påminnelse om att det inte alls var självklart att min kropp lever vidare idag.
Sist vi träffades var i väntrummet till labbet på Vårdcentralen i Söråker i slutet på januari. Jag skulle ta blodprov inför den sista cytostatikabehandlingen. Plötsligt satt han där bredvid mig där på stolen.
- Hur är det med dig? frågade jag
- Ja det är som det är. Hur är det med dig själv då? frågade han och tittade upp på min kala flintskalle.
- Jo, men det är som det är, svarade jag och sen pratade vi om annat.
Män pratar inte så mycket om sånt här.
Där i kyrkan i Hässjö översvämmades jag av en djup tacksamhet. Det kunde lika gärna varit min kropp som låg där i kistan. Livet är inte självklart. Hur skall jag nu ta vara på det - nu när vi fått några år till att vara tillsammans? Den frågan kommer jag nog bära med mig ett tag ...
Hur upptäckte du cancern?
Det är en fråga som jag fått flera gånger. I mitt speciella fall kände jag att det fanns en liten hård knöl i högra ljumsken. Det var väl i slutet av juli eller i början av augusti. Den var inte större än en ärta men jag kände på den lite då och då. En knöl i ljumsken. Där finns en massa lymfkörtlar som hänger ihop med hela lymfsystemet. Det kändes inte bra.
Jag googlade på det och det verkade allvarligt. Den växte med tiden och det blev fler, även på halsen och det gick fort. I slutet av september kontaktade jag Vårdcentralen och fick en akuttid 1 okt. Sen gick allt med en rasande fart. Efter bara några dagar var jag inne i systemet på Hematologen och de opererade bort en tumör för analys, tog benmärgsprov och skickade mig till Umeå för PET-skanning. Det var tydligen aggressiv lymfom. Obehandlad skulle jag dö inom ett par månader.
- Fast eftersom du är i så bra fysisk form kommer du kanske klara dig tre månader, sa överläkaren.
Nu har det gått fem månader - och jag är helt frisk!
Nu ser vi bara framåt
Den här vintern blev det inget kajakbygge. Annars brukar jag bygga en varje vinter. Men jag har bara underhållit med lite målning och reparation. Dessutom har jag gjort ett par nya paddlar. Nu hänger det fem paddlar på snickarbodens södersida och doftar tjära i vårsolen. Träpaddlarna är strukna med Roslagsmahogny - en blandning av trätjära och linolja som får 'koka' in i träet i solgasset. Det doftar så gott när man går förbi.
Vi måste ju ha kajaker och paddlar i ordning till höstens Yoga-Kajakkurser som vi annonserat ut redan för en månad sen då vi började känna att kräftan dragit sig tillbaka.
Mitt under cancerbehandlingen sålde vi fossilbilen och beställde en ren elbil. Vi fick hem den lagom till februari så nu kör vi fossilfritt. Vi har en laddbox som vi kan ställa in med timer. Då kan vi ladda elbilen med el från solpanelerna, dagtid då solen lyser.
Dieselbilen kör vi på HVO100 som görs av slaktavfall så även den går nu fossilfritt. Den har vi till att dra släpvagnen med
"Om du skall dö i morgon så plantera ett träd idag" - Martin Luther
Men så är det inte nu för tiden. Ett cancerbesked behöver inte vara detsamma som en dödsdom längre. På bara några år har det skett enorma framsteg i cancerbehandlingen, i alla fall här i Sverige. Alltfler överlever.
I fredags blev jag kallad till Projektledaren, överläkaren på Hematologen i Sundsvall. Vi skulle få besked om resultatet efter den sista helkroppsröntgen med radioaktiva isotoper som jag utsattes för i Umeå i måndags. Spännande besked. Min övertygelse var att nu kommer vi få ett kvitto på att hela behandlingen är klar. - Du är frisk, kommer han säga. Så kändes det i alla fall.
Så blev det också. Det finns inga tecken på någon som helst canceraktivitet i kroppen men jag skall komma på regelbundna kontroller två år framöver. Det är väl som efter en skogsbrand - man måste hålla koll en tid efteråt så det inte blossar upp igen. Det känns helt OK.
Härligt! Vi for jublande hemåt och bytte om till mörka kläder. Det var även en begravning på dagsschemat. En jämnårig i släktklanen hade just dött. Det var som en påminnelse om att det inte alls var självklart att min kropp lever vidare idag.
Sist vi träffades var i väntrummet till labbet på Vårdcentralen i Söråker i slutet på januari. Jag skulle ta blodprov inför den sista cytostatikabehandlingen. Plötsligt satt han där bredvid mig där på stolen.
- Hur är det med dig? frågade jag
- Ja det är som det är. Hur är det med dig själv då? frågade han och tittade upp på min kala flintskalle.
- Jo, men det är som det är, svarade jag och sen pratade vi om annat.
Män pratar inte så mycket om sånt här.
Där i kyrkan i Hässjö översvämmades jag av en djup tacksamhet. Det kunde lika gärna varit min kropp som låg där i kistan. Livet är inte självklart. Hur skall jag nu ta vara på det - nu när vi fått några år till att vara tillsammans? Den frågan kommer jag nog bära med mig ett tag ...
Hur upptäckte du cancern?
Det är en fråga som jag fått flera gånger. I mitt speciella fall kände jag att det fanns en liten hård knöl i högra ljumsken. Det var väl i slutet av juli eller i början av augusti. Den var inte större än en ärta men jag kände på den lite då och då. En knöl i ljumsken. Där finns en massa lymfkörtlar som hänger ihop med hela lymfsystemet. Det kändes inte bra.
Jag googlade på det och det verkade allvarligt. Den växte med tiden och det blev fler, även på halsen och det gick fort. I slutet av september kontaktade jag Vårdcentralen och fick en akuttid 1 okt. Sen gick allt med en rasande fart. Efter bara några dagar var jag inne i systemet på Hematologen och de opererade bort en tumör för analys, tog benmärgsprov och skickade mig till Umeå för PET-skanning. Det var tydligen aggressiv lymfom. Obehandlad skulle jag dö inom ett par månader.
- Fast eftersom du är i så bra fysisk form kommer du kanske klara dig tre månader, sa överläkaren.
Nu har det gått fem månader - och jag är helt frisk!
Nu ser vi bara framåt
Den här vintern blev det inget kajakbygge. Annars brukar jag bygga en varje vinter. Men jag har bara underhållit med lite målning och reparation. Dessutom har jag gjort ett par nya paddlar. Nu hänger det fem paddlar på snickarbodens södersida och doftar tjära i vårsolen. Träpaddlarna är strukna med Roslagsmahogny - en blandning av trätjära och linolja som får 'koka' in i träet i solgasset. Det doftar så gott när man går förbi.
Vi måste ju ha kajaker och paddlar i ordning till höstens Yoga-Kajakkurser som vi annonserat ut redan för en månad sen då vi började känna att kräftan dragit sig tillbaka.
Mitt under cancerbehandlingen sålde vi fossilbilen och beställde en ren elbil. Vi fick hem den lagom till februari så nu kör vi fossilfritt. Vi har en laddbox som vi kan ställa in med timer. Då kan vi ladda elbilen med el från solpanelerna, dagtid då solen lyser.
Dieselbilen kör vi på HVO100 som görs av slaktavfall så även den går nu fossilfritt. Den har vi till att dra släpvagnen med
"Om du skall dö i morgon så plantera ett träd idag" - Martin Luther
-----------------------------------
You are a shining example of positivity my dear friend ...When we waved goodbye at your house not so long ago after a lovely walk in the forest .... we both knew we would see you again ...so when will that be ? xxx🙏🏽 https://soundcloud.com/terryoldfield/03-when
SvaraRadera