Det är ju ganska uppenbart att vi inte bara är vår kropp. Vi har ju också en personlighet. Vad är det då? Är det något medfött? Är det något som lever kvar, en odödlig "själ" som kommer till himlen om vi varit snälla eller till till det andra stället om vi inte lyckats vara tillräckligt goda under vår tid på jorden.
- "Det gick åt helvete!" Årtusenden av religiös indoktrinering har satt sina spår i språket.
En materialistisk, icke religiös föreställning är att både kroppen och personligheten kollapsar i dödsögonblicket. Hemska tanke. Ingenting blir kvar!
Personligheten är vår andra aspekt och den är precis som kroppen, en process i tiden. Personligheten börjar samtidigt som kroppen och slutar när kroppen dör.
Här har vi människans dilemma. Evolutionen har gett oss möjligheten att reflektera över tiden och det har givit oss en enorm överlevnadsförmåga men samtidigt en ständigt bakomliggande rädsla för slutet som närmar sig för varje dag som går.
Ego-självet
Personligheten har fått ett eget namn i den gamla österländska filosofin. Den kallas Ahamkara på Sanskrit som betyder ungefär "Jag-skaparen". Jaget, eller Egot är vår starka identifikation med kroppen och personligheten. Vi har utvecklat en stark känsla för att kombinationen kropp/personlighet är vad vi är. Det är det som är Jag. Det är det som vi beskriver när vi får frågan: Vem är du?
Ja, men så är det väl? En del kallar personligheten för Själen. Den religiösa berättelsen har alltid sagt oss att själen är odödlig och det har känts trösterikt under årtusenden.
Personlighetsbygget
Det lilla nyfödda barnet har helt klart en personlighet. Livet uttrycker sig genom den lilla kroppens förmågor och resurser som den fått med sig genom den fysiska kroppens arvsanlag. Den DNA konstruktion som blev till när föräldrarnas DNA uppsättningar kombinerades ihop i en väldigt finurlig process vid befruktningen.
Barnet är ingen kopia av något tidigare utan en helt ny och unik personlighet som aldrig funnits förut. Men personligheten är mycket mer än så. Det är en process som förändras genom hela livet. Det är en samverkan mellan kroppens resurser och den miljö som barnet växer upp och lever i. Ett ständigt flöde av förändring och utveckling, ända till sista andetaget.
Det känns självklart att barn som växer upp i olika miljöer utvecklas till olika personligheter. Lika självklart är att DNA-delen av personligheten är medfödd.
Jag-känslan
Det nyfödda barnet upplever sig säkert som att det fortfarande är ett med mammas kropp, precis som när det var i magen. Men någonstans i utvecklingen kanske det upplevdes olika att bita i det egna fingret och att bita i mammas. Gradvis kom känslan av att vara en separat individ och vid 9-årsåldern är "jag"-känslan fullt utvecklad.
Uppfattningar, upplevelser, fostran, intryck, utbildning och samlande på andras erfarenheter och åsikter från skolor och samället och hela det sociala samspelet formar oss till individer, hela tiden.
Hela Ego-bygget består egentligen av tankar och minnen och allt faller ihop när vi dör. Men egot gör oss till människa medan vi lever och Livet uttrycker sig genom det här Egot.
Det måste finnas något mer, något mycket större ...
- "Det gick åt helvete!" Årtusenden av religiös indoktrinering har satt sina spår i språket.
En materialistisk, icke religiös föreställning är att både kroppen och personligheten kollapsar i dödsögonblicket. Hemska tanke. Ingenting blir kvar!
Personligheten är vår andra aspekt och den är precis som kroppen, en process i tiden. Personligheten börjar samtidigt som kroppen och slutar när kroppen dör.
Här har vi människans dilemma. Evolutionen har gett oss möjligheten att reflektera över tiden och det har givit oss en enorm överlevnadsförmåga men samtidigt en ständigt bakomliggande rädsla för slutet som närmar sig för varje dag som går.
Ego-självet
Personligheten har fått ett eget namn i den gamla österländska filosofin. Den kallas Ahamkara på Sanskrit som betyder ungefär "Jag-skaparen". Jaget, eller Egot är vår starka identifikation med kroppen och personligheten. Vi har utvecklat en stark känsla för att kombinationen kropp/personlighet är vad vi är. Det är det som är Jag. Det är det som vi beskriver när vi får frågan: Vem är du?
Ja, men så är det väl? En del kallar personligheten för Själen. Den religiösa berättelsen har alltid sagt oss att själen är odödlig och det har känts trösterikt under årtusenden.
Personlighetsbygget
Det lilla nyfödda barnet har helt klart en personlighet. Livet uttrycker sig genom den lilla kroppens förmågor och resurser som den fått med sig genom den fysiska kroppens arvsanlag. Den DNA konstruktion som blev till när föräldrarnas DNA uppsättningar kombinerades ihop i en väldigt finurlig process vid befruktningen.
Barnet är ingen kopia av något tidigare utan en helt ny och unik personlighet som aldrig funnits förut. Men personligheten är mycket mer än så. Det är en process som förändras genom hela livet. Det är en samverkan mellan kroppens resurser och den miljö som barnet växer upp och lever i. Ett ständigt flöde av förändring och utveckling, ända till sista andetaget.
Det känns självklart att barn som växer upp i olika miljöer utvecklas till olika personligheter. Lika självklart är att DNA-delen av personligheten är medfödd.
Jag-känslan
Det nyfödda barnet upplever sig säkert som att det fortfarande är ett med mammas kropp, precis som när det var i magen. Men någonstans i utvecklingen kanske det upplevdes olika att bita i det egna fingret och att bita i mammas. Gradvis kom känslan av att vara en separat individ och vid 9-årsåldern är "jag"-känslan fullt utvecklad.
Uppfattningar, upplevelser, fostran, intryck, utbildning och samlande på andras erfarenheter och åsikter från skolor och samället och hela det sociala samspelet formar oss till individer, hela tiden.
Hela Ego-bygget består egentligen av tankar och minnen och allt faller ihop när vi dör. Men egot gör oss till människa medan vi lever och Livet uttrycker sig genom det här Egot.
Det måste finnas något mer, något mycket större ...
-----------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar